Vilken skön dag vi har haft! Hela familjen och nästan hela dagen! Lite mycket trängsel för att jag ska känna mig bekväm och trivas, men det får man väl ta.

Nu sitter jag i soffan och kinderna hettar efter att ha kommit in i värmen igen! Det har blåst nästan hela dagen. Känner att jag är stel och öm i axlarna, helst den vänstra. Får no vara rädd om den.

Morgonen började ju inte så bra. Jag kände mig lite nere och lite less, och stressad! Andningen nästan uppe i halsen och en stressnivå i höjd med skosulorna. Tålamod noll och inget.

Lunch intogs på Sibylla och sen for vi till The Big Amusementpark. Fullt med folk. Det var ju bokmässan den helgen... Plus något konstigt landsbygdsmarknad eller så... inne i själva parken! Trångt som fan med massa marknadsstånd med fula saker.

Väntan och långa köer genomsyrade hela besöket. Tyvärr! Nästa år ska vi åka senare! Eller välja en dag med sämre väder. Och ingen marknad och ingen mässa. 

Vi åt våffla och kaffe. Och jag köpte en häxvrålsstång och en cola. Sen blev det inget mer ätbart. Lika bra det. Jo, jag köpte baconsnacks också! Gott i ungefär en minut sen smakar det skit... rent ut sagt. Som tur är har jag barn som hjälper mig att äta upp!

Barnen fick spunnet socker som kvällsmat! Det var nämligen det sista de fick, på väg till bilen och väl hemma var det inte tal om att äta något.

Bara maken och jag som tagit ett par mackor och nu sitter med varsin mac i knät och ett glas Amarone. 

Skön kväll!

Lördag förmiddag, make och son är på träning och jag har huset för mig själv. Tjejerna är hemma, men de märks knappt av. (Vad hemsk jag är som är glad när alla är borta från mig)

Men tillbaka till att vara självisk.

Jag älskar tystnaden och stillheten. Få bara vara ett tag! Det är skönt. Och jag behöver det så väl.

Solen skiner, dimman har lättat och det ser ut att bli en underbar höstdag! Jag har sovit rätt gott i natt men drömt mycket jobbiga saker... Men nu är det morgon, det är lördag, snart får jag lite egentid, solen skiner så jag ska passa på att tvätta och hänga ut!

Frukost och tidning länge... Skönt! Hopp om livet ett par timmar till!

I morgon är en annan dag och då ska jag försöka vara en lugn och samlad mamma som är glad och snäll och tar sig tid för sina barn. 

För att jag vill, måste och ska!

Men nu, sova.

Ingen riktig gladdag, även om vissa saker varit positiva och trevliga.

Morgonen gick bra, ensam med barnen och vi kom iväg bra! Gullungar! Lite tjat, visst, men konstigt vore annars...

Shoppat loss tandtråd, flourskölj, fluortandkräm (ja såklart, men jag menade fluortabletter) och annat som skulle göra tandläkaren stolt.

Shoppat Aloe Vera på hälsokosten, har såklart glömt att beställa den "riktiga". Måste göra det i morgon innan magen pajar.

Och pajar,... kanske ska jag lägga mig nu, så jag får ordentligt med sömn? Det kan göra underverk med humöret kanske?

Idag är det 11 september. Det kom jag på för en timme sen ungefär. Ett datum som är så speciellt, och så passerar hela dagen utan att jag skänker den en enda tanke.

Jag har druckit ett glas vin och känner mig lite lite bättre till mods. Hemskt att jag inte ska kunna slappna av utan alkohol. Jag får nog hålla lite koll på mig själv. Inte för att jag är orolig, men jag måste ju kunna slappna av utan alkohol.

Antingen och förhoppningsvis är det PMS modell XL eller så håller jag på att barka rätt in i väggen. Det här känns inte bra.

Jag kan inte prata med mina barn, jag bara gapar och skäller och jag är säker på att grannarna undrar om jag är riktigt riktig.

Vad är det med mig?

Jag måste ta tag i mig själv nu. Nu. Måste.

Jag gillar inte att bli kritiserad som mamma. Jag är mycket väl medveten om att jag kanske inte gör allt, eller ens i närheten, men jag gör så mycket jag orkar utifrån min förmåga.

Vi fick tre barn tätt och min man var ofta borta. Jag fick dra ett väldigt tungt lass helt själv många gånger. Och med facit på hand önskar jag att jag hade gjort mycket annorlunda.

Det första jag skulle ändra på, om det gick att spola tillbaka tiden tills då barnen var små, är att jag skulle be om hjälp mycket mer! Jag skulle sluta vara så jävla duktig. För nu, när jag ser tillbaka i backspegeln, så ser jag att jag vandrade länge länge på kanten. Och jag störtade kanske inte ner i avgrunden, jag gick ner, sakta men säkert. Jag körde slut på mig själv, nästan helt och hållet.

Och det är det jag håller på att reparera nu. Och det tar tid.