I morgon är en annan dag och då ska jag försöka vara en lugn och samlad mamma som är glad och snäll och tar sig tid för sina barn. 

För att jag vill, måste och ska!

Men nu, sova.

Ingen riktig gladdag, även om vissa saker varit positiva och trevliga.

Morgonen gick bra, ensam med barnen och vi kom iväg bra! Gullungar! Lite tjat, visst, men konstigt vore annars...

Shoppat loss tandtråd, flourskölj, fluortandkräm (ja såklart, men jag menade fluortabletter) och annat som skulle göra tandläkaren stolt.

Shoppat Aloe Vera på hälsokosten, har såklart glömt att beställa den "riktiga". Måste göra det i morgon innan magen pajar.

Och pajar,... kanske ska jag lägga mig nu, så jag får ordentligt med sömn? Det kan göra underverk med humöret kanske?

Idag är det 11 september. Det kom jag på för en timme sen ungefär. Ett datum som är så speciellt, och så passerar hela dagen utan att jag skänker den en enda tanke.

Jag har druckit ett glas vin och känner mig lite lite bättre till mods. Hemskt att jag inte ska kunna slappna av utan alkohol. Jag får nog hålla lite koll på mig själv. Inte för att jag är orolig, men jag måste ju kunna slappna av utan alkohol.

Antingen och förhoppningsvis är det PMS modell XL eller så håller jag på att barka rätt in i väggen. Det här känns inte bra.

Jag kan inte prata med mina barn, jag bara gapar och skäller och jag är säker på att grannarna undrar om jag är riktigt riktig.

Vad är det med mig?

Jag måste ta tag i mig själv nu. Nu. Måste.

Jag gillar inte att bli kritiserad som mamma. Jag är mycket väl medveten om att jag kanske inte gör allt, eller ens i närheten, men jag gör så mycket jag orkar utifrån min förmåga.

Vi fick tre barn tätt och min man var ofta borta. Jag fick dra ett väldigt tungt lass helt själv många gånger. Och med facit på hand önskar jag att jag hade gjort mycket annorlunda.

Det första jag skulle ändra på, om det gick att spola tillbaka tiden tills då barnen var små, är att jag skulle be om hjälp mycket mer! Jag skulle sluta vara så jävla duktig. För nu, när jag ser tillbaka i backspegeln, så ser jag att jag vandrade länge länge på kanten. Och jag störtade kanske inte ner i avgrunden, jag gick ner, sakta men säkert. Jag körde slut på mig själv, nästan helt och hållet.

Och det är det jag håller på att reparera nu. Och det tar tid. 

Tråkdag på jobbet. Kollega och jag har suttit och beklagat oss, och vi vet att de andra tycker likadant. Det är bara chefen och hans nya best buddie som är lyckliga och glada och tycker att arbetslivet leker.

På väg hem ringde mamma och föreslog att jag och stortjejen ska åka på tävling. Men varken jag eller stortjejen vill detta! Då får jag höra att man får offra sig lite för sina barn ibland. Och tror jag att de (hon och pappa) alltid tyckte att det var så roligt att åka med varje helg? (pappa tävlade själv och mamma var inte alltid med) Det sa jag inte. Men jag blev jävligt sur och la till med surrösten. Och så sa jag att jag vill inte diskutera detta just nu! Jag satt ju för fan på bussen! Och hade fullt med folk överallt! (Och helt seriöst, finns det något roligare att tjuvlyssna på än någon som bråkar? - och jag är en vuxen kvinna som bråkar med min mamma?!? Hallå. Patetiskt. Vill jag inte bjuda på)

Väl hemma fick jag inget medhåll från min syster heller. Hon är på mammas sida verkar det som. Då kom nästan tårarna. Det svider mer än bråket med mamma...

Härligt härligt med helg! Snart...! Några timmar kvar bara.

Känns som en bra dag det här!